Hockeyns bakgård

Idag publicerades mitt och Hockeyns Bakgårds sista inlägg i lokaltidningen TA. Det har blivit hela 9 inlägg från Hockeyns Bakgård i TA under säsongen.

Hoppas att det på något vis bidragit till ökat intresse för ishockeyn här i fylket! :)

Här kommer texten, eller ja, stora delar av den!

 

 

Det var nu några veckor sedan denna historiska säsong för Skien Ishockeyklubb avslutades.

Några veckor som ägnats väl åt att smälta upplevelser, vinster, förluster, resor och allting annat som hör en lång ishockeysäsong till.

Då tycker jag att det sitter på sin plats med en liten summering bland dessa rader som du just nu läser.

Det har som sagt varit en lång säsong.

 

När sista matchen spelades förra säsongen och vi hade vunnit 3 Division så startade arbetet. Ett arbete mot klubbens mål, som var 1 Division.

Arbetet startade även för alla oss spelare. Den så högt älskade sommarträningen med allt vad den innebär fick så smått starta upp nästan direkt. Otaliga antal timmar på gymmet, otaliga antal mil i löparspåret, otaliga antal maxlöpningar i Fritidsparkens snöfria slalombacke, samt även två träningar på is i veckan under i stort sett hela sommarhalvåret eftersom vi här i Skien är så pass lyckligt lottade att vi har is under hela året. X antal matcher mellan ”de gamla” och ”de unga” spelades på isen. Och jag kan exklusivt avslöja att det var ”de gamla” som drog det längsta strået.

 

Det gällde att vi alla var bra förberedda. För att spela i 1 Division är inte direkt som att spela i 3 Division. Det ställer högre krav på alla spelare såklart. Och för att uppnå de kraven så måste man träna, träna och åter träna. Det finns inga genvägar. Och sammanfattningsvis kring just detta, så tror jag inte att speciellt många i laget fuskat med sommarträningen då vi gått igenom 39 matcher med extremt kort om folk om man jämför med våra motståndare.

Medans de flesta av motståndarna rullat runt på 4 femmor så har vi till stora delar av matcherna rullat runt på 2. En viss skillnad såklart. Så som sagt, jag tror att de flesta i laget kan slå sig litegrann på bröstet och säga till sig själv, -Jag gjorde en bra sommarträning!

 

I början på augusti var nästan hela laget samlat. Vi gick på is allesammans, och träningen på is startade på allvar. Många nya spelare, ny tränare, ny serie, nya motståndare, ja, det var mycket som var nytt. Det fanns i laget en stor förväntan. Många var vi som längtade efter att få spela den första matchen. För att se litegrann var vi stod i jämförelse med de andra lagen.

Och den kom. För motståndet stod laget från Hönefoss, Ringerike Panthers som numera var ett etablerat topplag i 1 Division. Det var nervöst i Lynx-garderoben före match. Det vill jag lova! Men vi gör en kanonmatch och har ledningen hela vägen. Matchen slutar 3-3 och det är med mersmak för oss.

 

En relativt lång uppkörning från augusti till mitten/slutet på september är nu över. Och vi skall äntligen få spela Seriepremiär. Detta sker på bortaplan. I Årnes i den numera klassiska Runnirinken. Att Runnirinken är klassisk beror kort och gott på att det var i denna hall som Skien Lynx tog sina första poäng i 1 Division. Vi vinner, efter att ha avgjort i sudden-death, och får med oss 2 poäng hem till Telemark. Jag tror nog att det var fler än jag som tyckte att detta var helt fantastiskt!

 

Det vi sedan såg framemot var den allra allra första matchen på hemmaplan. I Skien Ishall, som senare skulle komma att kallas för ”Templet” skulle vi möta IL Jutul. Och jag ska ärligt erkänna att matchen var aningen ”hypad”. Radio, tidningar, internet, ja nästan överallt snackades det om denna match.

Och spänningen steg även i laget. Alla var så oerhört taggade. Vi ville ha matchen nu!! Men vi fick snällt vänta någon dag till. Och allteftersom matchen närmade sig, så byggdes allting upp. Stämningen, ja just det, ”hypen”. Det snackades hockey överallt. Nu var det bara att släppa loss!

Vi visste om att det skulle komma mycket folk! Men att det skulle komma så många som det gjorde, det hade nog ingen i laget förväntat sig. Historiens allra första Elit-match i Templet, med hemmaklubben Skien Ishockeyklubb skulle nu spelas. Den första hemmamatchen i 1 Division.

Och det var fantastiskt att glida runt ute på isen under uppvärmningen och se att folket strömmade in. Fler och fler. Att ishockey är en relativt liten och ny idrott i Telemark var svårt att missa, då jag såg flera på läktaren som bara hade T-shirt på överkroppen. Kanske dom hoppades på att matchen skulle värma? När vi sedan tågade ut till introt och man hörde publikens jubel så överröstes man av en fantastisk känsla! Tänk, i detta Tempel hade jag säsongen före spelat matcher inför 30 personer i 3 Division. Nu satt/stod det 700 personer på läktaren!

Det var en fantastisk känsla, att i mörker till hög musik skrinna ut på isen till alla dessa människors stora jubel! Och jag tror nog att de allra flesta utav dessa 700 gick ifrån Templet med en positiv upplevelse i huvudet. För, trots att vi förlorade så var det ju en himla bra ishockeymatch. Tempo, tacklingar, mycket mål samt en hög spänning. Den hade allt egentligen, förutom att fel lag vann.

 

Precis före jul spelade vi en annan hemmamatch i Templet som lagt sig starkt i minnet hos mig.

Vi mötte de som senare skulle bli Seriemästare, Comet från Halden. Vi gör en fullständigt fantastisk match mot ett motstånd som med facit i hand borde köra över oss. Med ett par minuter kvar kvitterar vi. Templet exploderar av glädje, både på läktare och på isen. Vi höll på att nagga stora stygga Comet på poäng. En perfekt match ifrån vår sida, såhär långt där vi krigat om varje millimeter i varje sekund i matchen. Men så, med 20 sekunder kvar av matchen så får Comet in ett segermål. Ett extremt turligt sådant. Och förlusten var ett faktum… Det kändes oerhört bittert, speciellt då vi varit så grymt nära på att ta matchen till sudden-death. Här någonstans kände jag att säsongen vände för oss.

 

Ett tag senare skulle vi möta de dåvarande serieledarna Ringerike Panthers hemma i Templet. Och denna match, vågar jag påstå, var våran bästa på hela säsongen!

Efter 60 fantastiska minuter är det oavgjort! Vi har tagit matchen till sudden-death. Mot självaste serieledarna!! Vi är även extremt närma att ta det till straffar. Men med ynka 7 sekunder kvar av sudden så avgör Panthers. Hade matchen gått till straffar så är jag övertygad om att vi vunnit!

 

Detta är bara ett fåtal av de många minnen jag har på lager efter denna säsong. Men dessa minnen är nog de som sticker ut mest, av alla de positiva upplevelser jag och mina lagkamrater haft denna säsong.

 

 

Det blir inte fler inlägg nu i påsk. Så du får hålla tillgodo med detta :)

Ja, givetvis kommer Fredagslåten som vanligt!

 

Helt avslutningsvis så vill jag önska Dig en riktigt god påsk!!

 

 

 

/ Ted Svensson